Nationalismen inom vänstern
I nummer 4-5 av tidningen Författaren intervjuar jag fristadsförfattaren ”Julia”, som egentligen heter något annat. Julia är en framstående poet i Honduras, men också politisk aktivist, vilket lett till att hon utsatts för förföljelser efter statskuppen 2009. Jag står tveklöst på hennes sida i kampen för demokrati (bevakade själv kuppen på plats och bidrog till att den verkligen kallades kupp och inget annat i svenska medier), men vårt samtal innehöll också stundtals viss friktion – något som jag tror bidrog till att intervjun blev intressantare. Då den ägde rum i Jönköping – där nazister tågade i våras – kom den att handla en hel del om nationalismen som växer här och på andra håll i världen.
Men nationalism är inte ett helt okomplicerat ämne för vänstern i Latinamerika. Hugo Chávez, Rafael Correa, Cristina Kirchner m.fl vänsterledare i Sydamerika har inte bara byggt sina framgångar på socialism det senaste decenniet – utan också delvis på en mycket uttalad nationalism, om än en ”god” nationalism (aka folkhemmet, etc). Mot bakgrund av ett århundrade av amerikansk imperialism är det i viss mån förståeligt, men i min mening också problematisk att en ”vänster för 21:a århundradet” (som den nu hädangångne Chávez så slagkraftigt uttryckte saken) använder bombastisk nationalism som en hörnsten.
En av de saker jag hoppas åstadkomma med Gränsbrytarna är just en debatt om nationalismen inom vänstern vs det mer kosmopolitiska perspektiv som jag gärna själv argumenterar för. Det gläder mig att konstatera att debatten redan tycks ha kommit igång (eller snarare fått ny näring – för detta är ju en diskussion som pågått sedan Vladimir Lenins och Rosa Luxemburgs tid). Se t.ex. Johan Ehrenbergs inlägg i ETC från den 25 september, ”Hejdå till den nya nationalismen” – och de häftiga reaktioner den väckte inom den nationella vänstern. Trots polariseringen i samtalet tror jag att det är nödvändigt och viktigt i dessa tider, då ultranationalistiska krafter är på frammarsch i stora delar av världen – och ”pragmatismens lockelse” långtifrån enbart gäller liberaler och det privata näringslivet.
